Skapat för ett verkligt hus

Mönstret togs fram 1896 för Compton Hall utanför Wolverhampton, ett hem som Morris & Co. anlitades för att inreda åt Laurence W. Hodson. Namnet Compton kommer alltså direkt från huset det designades till, inte från någon växt eller djur som så många av firmans andra mönster.

Vem designade egentligen Compton?

Under lång tid krediterades Compton William Morris själv, som hans sista tapetmönster innan hans död 1896. Senare forskning – främst av textilhistorikern Linda Parry – har dock visat att mönstret i själva verket designades av Henry Dearle, firmans chefsdesigner vid den tiden. Brev som bevarats visar att Morris hade ett finger med i arbetet med flera av dekorationerna till Compton Hall, men inget tyder på att han var ensam designer bakom just detta mönster – snarare skickade han och Dearle skisser fram och tillbaka i en gemensam process.

Ett mönster i mörkare toner

Compton kännetecknas av ett tätt blom- och bladmönster i rosa och blått mot en mörkblå botten – en dovare och mer dramatisk färgsättning än flera av de ljusare mönstren från Morris tidigare period, vilket passar väl in i den mer påkostade, sena viktorianska inredningsstil huset Compton Hall representerade.

Sammanfattning

Compton är ett bra exempel på att “ett Morris-mönster” sällan betyder att Morris ritade varenda linje själv – firman var i högsta grad ett kollektivt hantverk, långt innan och långt efter hans egen livstid.

Se hela Compton-sortimentet här, eller läs om andra mönster från samma senare period av firmans historia under William Morris.

“Det mest Morrisianska av alla hans mönster”

Honeysuckle registrerades 1876, med tryckning som inleddes 1876–77. Morris dotter May, själv textilkonstnär, beskrev senare Honeysuckle som “det mest sant Morrisianska till sin karaktär av alla hans mönsterarbeten” – ett citat som fortfarande brukar återges när mönstret beskrivs idag.

Ett ovanligt stort mönster

Till skillnad från flera av Morris tidigare, mer kompakta mönster har Honeysuckle en ovanligt bred repetition – ursprungligen omkring 76 x 88 centimeter, med ett speglat formspråk av sammanflätade kaprifol-blommor och blad. Morris menade själv att stora mönster var mer vilsamma för ögat än små, ett resonemang som går emot den vanliga tumregeln om diskreta tapetmönster.

Trädgården i Kelmscott som förlaga

Precis som med flera andra mönster från samma period hämtade Morris inspiration direkt från sin egen trädgård vid Kelmscott Manor. Han föredrog genomgående vanliga, brittiska trädgårdsväxter framför exotiska motiv – kaprifol var, precis som jordgubbsriset i Strawberry Thief, en växt han kunde studera på nära håll varje dag.

Från tapet till konsthantverk

Mönstret så småningom sålts som broderimall genom Royal School of Art Needlework i London under sent 1870-tal, och ställdes ut på den första Arts and Crafts-utställningen 1888 – en tydlig signal om hur högt det redan då värderades inom rörelsen.

Sammanfattning

Vill du ge bort ett mönster med Morris familjs eget godkännande? Se hela Honeysuckle-sortimentet, eller läs om Strawberry Thief, ett annat mönster hämtat direkt från trädgården i Kelmscott. Du kan också läsa mer om William Morris andra mönster här.

Ett tekniskt genombrott

Acanthus designades 1874 och registrerades för Morris & Co. den 22 juli 1875. Mönstret krävde 30 olika träblock och femton separata färger för att tryckas fram i sin fulla storlek – en repetition på hela 66 x 53 centimeter – vilket gjorde det till en av firmans mest tekniskt krävande och dyraste tapeter, med ett rullpris på 16 shilling.

Vändpunkten i Morris formspråk

Innan Acanthus var Morris mönster i huvudsak platta, tätt repeterande och strikt observerande av naturen. Med Acanthus tog han ett medvetet steg mot större skala, djup och ett nästan tredimensionellt uttryck i de stora, böljande akantusbladen – ett formspråk han sedan skulle återkomma till i flera senare mönster.

Två färgställningar, en samlarstatus

Mönstret gavs ut i två klassiska färgställningar: en grön variant i salvia-, oliv- och skogstoner, och en rödbrun i terrakotta, ockra och rost. På 1880-talet hade Morris tapeter blivit så pass eftertraktade att den förmögna familjen Mander lät klä hela tretton rum i sitt nybyggda hem Wightwick Manor med Morris-mönster – Acanthus hängde i ett av sovrummen.

Sammanfattning

Acanthus är ett bra val för den som vill ge bort det mönster som satte igång hela Morris & Co:s tapetproduktion. Läs även om Willow Bough, ett av de mönster som följde i dess spår.

Se hela Acanthus-sortimentet här eller läs om fler Morris-mönster här.

Ett mönster tryckt långt efter Morris död

Hyacinth trycktes av Morris & Co. någon gång mellan 1915 och 1917 – nästan tjugo år efter att William Morris gick bort 1896. Precis som med flera andra sena mönster i firmans katalog fortsatte formgivarna på Morris & Co. att arbeta enligt samma principer han etablerat: natur som förlaga, taktfasta upprepningar och traditionellt blocktryck.

Blommor i mjuka vintertoner

Mönstret är uppkallat efter hyacinter, som tillsammans med blad och slingrande stjälkar bildar en tät komposition mot en ljusrosa botten. Färgskalan är ovanligt mjuk för en Morris-produkt – dova toner av rött, blått och elfenbensvitt, med grönt och vitt i bladverket – vilket ger Hyacinth en lugnare, mer vinterlik karaktär än till exempel de mer kontrastrika mönstren från Morris tidigare period.

Del av ett större arv

Att ett mönster som Hyacinth fortfarande finns i produktion visar hur starkt varumärket Morris blivit i sig, bortom William Morris som enskild formgivare. Det är samma anledning till att mönster som Golden Lily och Hyacinth – trots att de tillkom efter hans död – ändå räknas som en självklar del av “William Morris-arvet” idag.

Sammanfattning

Vill du se fler exempel på hur arvet levde vidare? Läs även om Golden Lily, designat av Morris efterträdare John Henry Dearle.

Se hela Hyacinth-sortimentet här eller läs mer om William Morris mönsterhistoria här.

Mönstret som inte designades av Morris själv

Golden Lily skapades av John Henry Dearle, Morris konstnärlige assistent och senare art director på Morris & Co., omkring år 1899 – tre år efter William Morris död. Dearle hade arbetat nära Morris i över ett decennium och fortsatte att designa i samma anda: naturmotiv, täta upprepningar och hantverksmässigt blocktryck.

Ett mönster i medeltida stil

Golden Lily är inspirerat av den så kallade millefleur-stilen – ett formspråk från medeltida tapeter där blommor och växter täcker hela ytan utan något djupperspektiv. I Golden Lily flätas tulpaner, liljor och blad samman i ett tätt, symmetriskt mönster som känns både högtidligt och naturligt.

Från viktoriansk tapet till 1960-talsikon

Mönstret designades ursprungligen som tapet, men fick ett oväntat nytt liv långt senare: på 1960-talet återlanserades Golden Lily i en mörkare, mer dramatisk färgsättning som blev populär bland tidens kulturprofiler. Den här förmågan att omtolkas i nya färger utan att tappa sin karaktär är en stor del av varför mönstret fortfarande säljer idag.

Sammanfattning

Golden Lily visar att Morris & Co:s arv fortsatte långt efter William Morris egen livstid. Läs även om Strawberry Thief, det mönster Morris själv är mest förknippad med.

Se hela Golden Lily-sortimentet här eller läs mer om de andra mönstrens historia här.

Ett mönster från Morris mest produktiva period

Pimpernel registrerades den 29 februari 1876, mitt under den period mellan 1876 och 1883 som räknas som den mest produktiva i Morris karriär som tapetdesigner. En typisk Morris-tapet från den här tiden kunde ta upp till fyra veckor att tillverka, med så många som trettio olika tryckblock och femton separata färger.

Blygsamma blommor i huvudrollen

Mönstret domineras av stora, mjukt böljande tulpaner och deras böjda blad, men det är de små blå rödmire-blommorna (pimpernel på engelska) som gett mönstret dess namn. Rödmire var en vanlig, blygsam ängsblomma i det viktorianska Storbritannien – raka motsatsen till en exotisk lyxblomma, vilket säger något om Morris syn på skönhet i vardagliga naturmotiv.

Mönstret i Morris eget hem

Morris var 42 år när han designade Pimpernel, i tre olika färgställningar i blått och grönt, och valde det själv till matsalen i sitt hem Kelmscott House i Hammersmith, London. Att han lät just det här mönstret pryda sitt eget vardagsrum säger en del om hur högt han själv värderade det.

Sammanfattning

Pimpernel är ett bra val för den som vill ha ett mönster designat av William Morris själv, snarare än
av hans efterföljare. Se hela Pimpernel-sortimentet här.

Och läs mer om William Morris andra mönster här.

Vem var William Morris?

William Morris (1834–1896) föddes i Walthamstow utanför London och var poet, konstnär, textiltryckare och en av portalfigurerna i den brittiska Arts and Crafts-rörelsen. År 1861 grundade han tillsammans med vänner ur den konstnärliga Pre-Raphaelite-kretsen firman Morris, Marshall, Faulkner & Co., som senare blev Morris & Co. – företaget som fortfarande idag tillverkar tapeter och tyger efter hans original.

Filosofin bakom mönstren

Morris drevs av en enkel tanke: vardagsföremål ska vara både vackra och användbara, inte reserverade för finrummet. Han var kritisk till den industriella massproduktionens likriktade formspråk och ville återupprätta hantverket – han lärde sig själv färgning, blocktryck och vävteknik för att kunna kontrollera hela processen från idé till färdig tygbit.

Nästan alla hans mönster har naturen som förlaga: pilträd, ekollon, jordgubbsris och fåglar som han studerade på sina promenader och vid sitt hem Kelmscott Manor i Oxfordshire. Under sin karriär skapade han omkring 50 olika blocktryckta tapetmönster, många av dem fortfarande i produktion.

Från tapet till vardagsporslin

Mönstren designades ursprungligen för tapeter och tyger, men har sedan dess licensierats och återskapats på allt från porslin till muggar och brickor. Det är en av anledningarna till att de känns så tidlösa – ett mönster som fungerade på en vägg i viktoriansk tid fungerar lika bra på en frukostmugg idag, eftersom grundformerna (blad, blommor, symmetriska upprepningar) aldrig varit beroende av en specifik tidsanda.

Varför mönstren fortfarande säljer 150 år senare

Morris mönster kombinerar två saker som sällan går ihop: de är detaljrika nog för att kännas påkostade, men tillräckligt balanserade för att inte kännas rörigt mönstrade i ett modernt hem. Det gör dem lika hemma i ett klassiskt engelskt kök som i en mer minimalistisk skandinavisk inredning.

Vill du gå djupare in i enskilda mönster? Läs om historien bakom Pimpernel, Golden Lily, Hyacinth, Acanthus, Honeysuckle, Compton, Strawberry Thief, eller om Willow Bough och Acorn.

Se hela sortimentet under William Morris.

Willow Bough – pilträden vid ån

Willow Bough lanserades 1887 och ska inte förväxlas med det något tidigare mönstret “Willow” från 1885, där bladen är plattare och glesare arrangerade. Willow Bough inspirerades av pilträden som växte längs floden nära Morris favoritfiskeplatser i Cotswolds, och har ett mer naturalistiskt uttryck än sin föregångare – bladen är kurviga och sammanflätade på ett sätt som både känns levande och lugnt. Mönstret trycktes ursprungligen på bomullstyg med traditionellt blocktryck, samma hantverksteknik Morris återupplivade för att säkerställa hög kvalitet i varje meter tyg.

Acorn – ekollonen som blev klassiker

Acorn registrerades den 7 januari 1879 och kombinerar ekblad, ekollon, pilblad och blommor som påminner om anemoner i en tät men balanserad komposition. Mönstret handtrycktes av Jeffrey & Co. åt Morris & Co. och finns bevarat i flera olika färgställningar, bland annat en ljusgrön variant och en mer dämpad blå monokrom version. Det ursprungliga designförslaget finns idag bevarat på Victoria and Albert Museum i London.

Två mönster, samma filosofi

Både Willow Bough och Acorn visar samma grundidé: naturliga former, studerade på nära håll och sedan förenklade till repeterbara mönster. Det är därför de fungerar lika bra på en tapet från 1880- talet som på en tekanna eller mugg på ett svenskt köksbord idag – motiven är aldrig knutna till en viss inredningstrend, bara till naturen själv.

Sammanfattning

Vill du se hela utbudet? Bläddra i Willow Bough och Acorn i sortimentet!

Fågeln som gav mönstret dess namn

Mönstret skapades 1883 och fick sitt namn efter de trastar som ständigt stal jordgubbar i köksträdgården på Kelmscott Manor, William Morris lantställe i Oxfordshire. Istället för att bli irriterad över tjuvarna förevigade han dem – mönstret visar just fåglar som plockar bär bland blad och blommor, en scen Morris ska ha observerat om och om igen från sitt fönster.

Tekniken som tog sex år att knäcka

Det som gör Strawberry Thief speciellt är inte bara motivet utan tekniken. Morris ville trycka mönstret med den gamla metoden indigo-reservtryck (indigo discharge) – en komplicerad och kostsam blocktrycksteknik. Han gjorde sitt första försök redan 1875, men det var inte förrän 1881, när han flyttat sin verksamhet till fabriken i Merton Abbey utanför Wimbledon, som han lyckades få tekniken att fungera i produktion. Två år senare, 1883, kunde mönstret äntligen säljas.

Från tapet till köksbord

Ursprungligen designades Strawberry Thief som ett tygmönster för gardiner och möbelklädsel, men har sedan dess återskapats i porslin, på muggar, brickor och tekannor. Att mönstret fortfarande är en bästsäljare säger något om hur väl komponerad designen är – de täta men balanserade upprepningarna av fåglar, jordgubbar och blad fungerar lika bra i litet format på en mugg som i stort format på en tapet.

Sammanfattning

Strawberry Thief är ett bra val om du vill ge bort en present med historia snarare än bara ett vackert mönster. Se hela Strawberry Thief-sortimentet.